Det finns så sköna människor där ute i Sverige. Ibland undrar man om de är helt bakom. Jag jobbar på Rehab, sjuk/arbetsterapi.

Och in kommer det en tant med ett litet teeenie weiiini sår på sitt finger.
Tanten: Vad ska jag göra åt detta?
Jag stirrar på henne. Finner inga ord. Tänker: Vadå, ska du träna såret eller? Frågar: Vet du att du är på rehab? Tanten:Ja det vet jag om, men vad ska jag göra åt mitt sår?
Jag: Du ska inte gå till vårdcentralen som ligger här brevid då?
Tanten: Jo, MEN VAD SKA JAG GÖRA ÅT MITT SÅR DÅ?
Jag tänker; Shiiitaassså hon är ju helt fucking lost kärringen, dement yaao? Hade varit ganska kul ändån om jag hade skickat upp henne till sjukgymnasterna.. Säger: Gå ut och gå till höger och runda huset så kommer du till en vårdcentral, där kan du få råd om hur du ska göra med ditt sår.
Tanten: mmmm, vart ligger vårdcentralen då?
Jag tänker: OMG. (Baby let me love you now).. 

Jag ska lyssna av telefonsvararen på jobb och detta hör jag:  

Hej, jag heter ***** ******. Jag bor på ****** ***, 2a våningen. Laholm. Halland. Sverige. Telenummer...nä! 
Jag skulle prata om att jag ska köpa en tvättmaskin av er. Hick!. Javisst, vi har talats. Hick! Vid förr. Och då skulle jag ringa igen. Undrar bara.. Ehhhh. Mmmm. Hallå? Tvättmaskiiiiiiin. Prassel, prassel, Klick.  

Bör kanske påpeka att vi säljer och lånar ut hjälpmedel vid funktionsnedsättning. INTE tvättmaskiner.